Östtimor

Östtimor upptar den östra halvan av ön Timor i den sydöstasiatiska övärlden, medan den västra delen av Timor är indonesiskt territorium. Även öarna öster, norr och väster om Östtimor tillhör Indonesien. Östtimor är till ytan något mindre än Blekinge och Skåne tillsammans. Landskapet domineras av en bergskedja som löper i öst-västlig riktning och vars högsta topp reser sig nästan 3000 meter över havet. I bergskedjan ingår några slocknade vulkaner som gett bördiga jordar på sina håll, men jordmånen är vanligtvis mager. Savannlandskap dominerar och växt- och djurliv påminner om Australiens. Östtimor har ett tropiskt monsunklimat där regn- och torrperioder avlöser varandra. Torkan utgör dock ett stort problem och vart tredje eller fjärde år drabbas Östtimor av svår torka.

Befolkning

De största folkgrupperna är atoni, belu, tetum och mambai. Av de övriga invånarna är cirka 20 procent inflyttade indoneser och ungefär två procent tillhör en kinesisk minoritet.
Över 30 olika språk talas i Östtimor.

Många östtimorianer, framför allt de unga, kan indonesiska, som under ockupationen infördes som officiellt språk i skolor och vid myndigheter. En del äldre östtimorianer kan portugisiska, som framför allt är den politiska och sociala elitens språk. Enligt grundlagen är portugisiska och tetum officiella språk, medan engelska och indonesiska fungerar som arbetsspråk inom bland annat utbildningsväsendet. En stor majoritet av östtimorianerna är katoliker, men det finns också en protestantisk minoritet. Islam har främst kommit med immigrerade indoneser. Inom den kinesiska minoriteten bekänner sig många till buddismen.

Sociala förhållanden

Fyra av tio östtimorianer lever i fattigdom, som framför allt är utbredd på landsbygden. Sjukvården har dock förbättrats under de senaste åren, och nya vårdkliniker har byggts runt om i landet.

De arbetstillfällen som skapats under återuppbyggnadsarbetet efter det långa inbördeskriget har lockat stora mängder människor in till städerna där hjälporganisationer och FN-förvaltning finns. Detta hotar att försvåra situationen för jordbruket som fortfarande försörjer flertalet östtimorianer och som räknas som samhällets ekonomiska grundstomme. Den stora flyktingströmmen frestar också på samhället. Plats ska beredas för hemvändande från flyktinglägren i Västtimor. Spänningen har bitvis varit stor när misstänkta Indonesienvänliga milismän kommit tillbaka.

Historia

Östtimor befolkades för 14 000 år sedan av jägar- och samlarfolk som troligen vandrade in från Australien. Dagens atonifolk i de centrala bergstrakterna antas vara ättlingar till dessa. Senare invandrade andra folk från Asien och Nya Guinea, som började bruka jorden. Flera små kungadömen bildades så småningom längs kusterna. De bedrev handel med sandelträ och slavar. Lasterna gick till Indien, Kina och de sydöstasiatiska öarna. Det var just sandelträ som på 1500-talet lockade de första portugisiska handelsmännen till området. På 1640-talet etablerade Portugal en mer formell makt. Befolkningen fick betala skatt till Portugal i form av sandelträ, slavar, guld och hästar.

1859 delades Timor formellt upp i en portugisisk, östlig koloni och en holländsk i väst. Trots detta fanns det vid tiden för andra världskrigets utbrott bara ett par hundra portugiser i östra Timor och det europeiska inflytandet var begränsat.

Politisk utveckling

Efter andra världskriget började ett motstånd mot den portugisiska kolonialmakten att växa fram, samtidigt som det nyligen självständiga Indonesien gjorde anspråk på området. 1959 gjorde östtimorianerna uppror, troligen med stöd från Indonesien. Revolten slogs ned och FN fortsatte att betrakta området som portugisiskt. Läget förändrades dock efter en militärkupp som ledde till ett regimskifte i Portugal 1974. De nya ledarna i Lissabon ville dra sig tillbaka från kolonierna och tanken var att Östtimor skulle bli självständigt fyra år senare.
Redan en månad efter kuppen i Lissabon hade tre politiska partier bildats. ASDT (Timoresiska socialdemokratiska förbundet) vann snabbt folkligt stöd, radikaliserades och bytte namn till Revolutionära fronten för ett självständigt Östtimor. Deras ledare Fretilins popularitet oroade Indonesien, som befarade att ett Östtimor lett av fronten skulle kunna utgöra en bas för en kommunistisk invasion av Indonesien. Den 11 augusti 1975 blev ett ödesdigert datum. UDT (Timoresiska demokratiska unionen), som infiltrerats av indonesisk underrättelsetjänst och militär, gjorde ett misslyckat kuppförsök i Dili. Ett par veckor senare slog Fretilin till mot UDT och dess anhängare. Inbördeskriget var ett faktum. Fretilin fick snabbt ett övertag i kriget och utropade ett självständigt Östtimor den 28 augusti 1975.

Fretilins övertag blev Indonesiens förevändning för att anfalla Dili den 7 december samma år. Den indonesiska invasionen blev brutal. Människorättsorganisationer uppger att 200 000 människor, eller en tredjedel av befolkningen, dog som en direkt eller indirekt följd av annekteringen antingen i strid eller av epidemier och svält. 1989 gick motståndsgrupperna samman under en gemensam paraplyorganisation och fick stöd från omvärlden. Men trots att FN och prominenta personer som den sydafrikanske presidenten Nelson Mandela gjorde medlingsförsök var det först 1998 som kampen för självständighet började ge tydliga resultat.

Med Asienkrisen 1998 rasade president Suhartos 32-åriga maktinnehav samman. Hans efterträdare president B J Habibie accepterade en folkomröstning och Östtimor blev en självständig nation den 20 maj 2002 efter 25 års indonesisk ockupation. Ett första presidentval hölls strax därefter och självständighetskampens ledare José Alexandre Xanana Gusmão vann och blev det fria Östtimors förste president.

Källa: UI:s Landguiden