Benin – tradition och framtid

Text: Therese Skoglund

Vi anländer till kontoret för fadderprojektet Vinandou, som ligger på landsbygden utanför staden Bohicon i södra Benin. Vi är lite sena för det är svårt att hitta, de röda landsvägarna är helt utan skyltar, smala, gropiga och med smala avgreningar till varje hus. En pojke cyklar förbi och vi frågar om vägen, han pekar och förklarar att vi är nära, men att vi måste vända.

Fadderprojektet Vinandou startades upp under 2007. Vid starten var familjerna särskilt oroliga för att många barn i området var undernärda och de ville lära sig mer om hur man balanserar sina barns diet. Kunskap om hygien fanns inte heller och problem som få toaletter, brist på rent vatten, och sjukdomar som kolera och tyfoidfeber hörde till vardagen. Nu när aktiviteter startats upp så har man regelbundna hälsokontroller där familjerna får råd kring hur de kan motverka dålig hälsa inom familjen.

Jag har fått veta att ett av problemen i området är att många barn inte går i skolan. Det är vanligt att barn tidigt sätts i arbete i familjens jordbruk. De flesta familjer i området försörjer sig på jordbruk och tycker att det är bra med många hjälpande händer hemma. Men fadderbarnen är garanterade att få gå i skolan, och fadderprojektet arbetar för att alla barn ska få göra det, genom att informera barnens föräldrar om hur viktigt det är med utbildning.

Familjen Gohoto

Vi är på väg för att besöka en fadderfamilj. Det är en storfamilj som precis som de flesta andra familjer i området består av en man, flera fruar och deras barn. Idag är sju personer i familjen Gohoto hemma, mannen Legbassi Gohoto, hans två fruar Félicité Gohoto och Jeanne Gohoto, och fyra barn. Ett av barnen, Damien Gohoto, har en svensk fadder. Jeanne är gravid och har en stor mage, så snart är de en till i familjen. 

Vi slår oss ner i skuggan vid ett av familjens tre hus. Ett av husen är lite större och gemensamt för den stora familjen. De två fruarna har var sitt hus med sovplats för två vuxna med respektive barn. Legbassi Gohoto delar sitt boende mellan de båda fruarna och byter hus varje vecka. Barnen bor så klart med sin biologiska mamma.

Min första tanke går till den första frun, hur tänkte hon när Legbassi började tala om att skaffa ytterligare en fru? Och hur fungerar det? Félicité Gohoto bara skrattar när jag frågar, men hon säger att hon blev tillfrågad först och att hon inte sa nej. Hon tycker inte att det är ett problem heller. Ibland bråkar de båda fruarna enligt den andra frun, Jeanne Gohoto, men de har aldrig svårigheter med sin man påpekar de båda och skrattar. Det är underligt för oss alla att ha det här samtalet. Jag frågar om saker som för dem är helt självklara, men som för mig är väldigt främmande.

Familjen lever av ett litet jordbruk. De producerar sin egen mat men säljer också lite vidare. De har både gemensam och uppdelad ekonomi, berättar Legbassi Gohoto. Familjen delar allt som har med jordbruket att göra arbetsmässigt och därför även ekonomiskt. Däremot den lilla försäljning som fruarna gör var för sig räknar Félicité och Jeanne som privat inkomst.

Legbassi Gohoto förklarar att han fattade beslutet att han behövde en andra fru, men inte utan att rådfråga Félicité om vad hon tyckte. Han fortsätter och förklarar att det inte finns någon regel som säger att man inte får ha fler än en fru så han har inte tänkt på det på det viset, som kanske andra, utifrån, gör.

”Som bonde med låg inkomst utan utbildning så behöver vi många händer, därför tar vi en andra fru, så att vi kan få fler barn. När barnen växer upp, så hjälper de familjen”, säger Legbassi Gohoto.

Han menar att det är nödvändigt för bondefamiljen att växa. Jag frågar om det finns någon prestige i att ha många fruar, och svaret blir ”Jag vet inte, prestigen ligger inte i antalet fruar utan i hur mycket pengar familjen har”.

Framtiden

Allt handlar om överlevnad och strategier för att överleva. Legbassi Gohoto förklarar att det är lite annorlunda idag, när man i byn har ökad tillgång till information och får stöd genom organisationer, som Barnfonden. Genom utbildningar och inkomstskapande projekt så finns det nu andra vägar att överleva.

Legbassi Gohoto förklarar att han ser positivt på att barnen får utbildning för det ger dem kunskap och därmed också fler möjligheter att försörja sig. Äldsta barnet går redan i högstadiet och har inte visat någon intention att vilja hoppa av skolan. Han säger att de av barnen som vill fortsätta som bönder kan göra det, men med utbildningen så kommer fler alternativ för dem.

”Mina barn kommer att ha fler valmöjligheter, och jag förstår om de kommer att välja en annan väg i livet”, säger Legbassi Gohoto.

Efter besöket hos familjen Gohoto åker vi tillbaka till projektkontoret där ett hälsomöte håller på att avslutas. Några kvinnor står under ett träd och ammar sina minsta. De vinkar och jag går dit. En liten flicka tar min hand, och säger att vi ska ta en gruppbild. Så det gör vi. Hon håller kvar min hand länge och trycker lite lätt då och då. En kvinna skojar och frågar om jag vill ha med mig hennes baby hem. Vi skrattar båda två och jag tackar bestämt nej och hon skrattar ännu mer.

Vi lämnar fadderprojektet och åker tillbaka mot huvudstaden Cotonou och vägen är så dålig att det knappast går att prata. Men det gör inget, för det har varit en lång och givande dag och det är många intryck att ta till sig.

Näringsbrist är vanlig hos små barn - men fadderprojektens arbete är framgångsrikt

Under 2008 led 31 % av barnen i åldern 0-5 år i Benin av näringsbrist och 11 % var undernärda. Genom att tidigt fokusera på näringskontroller så hade man i projektområdena under samma period fått ner siffrorna till 7 % av barnen som led av näringsbrist och bara 0,01 % som var undernärda. År 2008 led stora delar av Västafrika av en matkris, men trots matkrisen så lyckades fadderprojeketen i Benin förbättra tillgången till näring i sina omgivningar jämfört med hur det såg ut i slutet av 2007.

Källa: Børnefondens årsrapport för Benin 2008