Det har varit omtumlande att möta den typ av extrem fattigdom som finns i  byarna kring Aravali Hills utanför Udaipur i Rajasthan. Människor som i princip lever ur hand i mun utan någon större möjlighet att lägga undan pengar att leva på om tiderna blir sämre. Vid en första anblick kan livet här te sig enkelt – på fälten vid foten av bergen går  kvinnorna i färgglada saris på väg hem när arbetsdagen närmar sig sitt slut. Solen är på väg ned, ett lätt dis fyller dalgången och en svag vind svalkar i den ihållande värmen. Det är en vacker bild. Men i dessa samhällen är det mesta eftersatt och tillvaron hård – analfebetismen bland kvinnorna är drygt 50%, männen arbetar hemifrån en stor del av året (om de lyckas hitta något arbete vill säga), flickorna får tidigt börja dra ett tungt lass i hemmen, alkoholismen är utbredd, kvinnorna saknar de flesta av sina rättigheter och om regnet under monsunen i mitten av sommaren uteblir så blir intäkterna från jordbruket under höst och vinter skrala. En del väljer då att migrera till städerna i hopp om bättre möjligheter. Ett hopp som ofta dör när de möter verkligheten i städerna.

Trots detta har fadderprojektet Alert under de drygt 20 år som projektet existerat lyckats få människor som saknade hopp om framtiden att ändå börja tänka att saker och ting kan förändras, att barnen kan få en bättre tillvaro än vad man själv haft. Genom insatser inom framförallt förskola och skola, samt hälso- och sjukvård så är det idag fler barn som går i skolan och fler barn som har en god grundläggande hälsa än vad som var fallet tidigare. Barnen har också genom arbetet som sker i barn- och ungdomsgrupperna  fått lära sig att de faktiskt har rättigheter och att deras tankar och idéer är viktiga. De har lärt sig mer om hur deras kroppar fungerar och att det är ok att prata om sånt som berör deras utveckling. Det är hela tiden barnen som står i centrum i fadderprojektets arbete och inte minst är det barnens egen bild av sin tillvaro som ligger till grund för vilka insatser som görs.

Jag har under de här dagarna fått en stark bekräftelse på vilket fantastiskt arbete personalen, familjerna och barnen här i fadderprojektet gör – med relativt små medel åstadkommer man långsiktig positiv förändring som kommer  att påverka barn och vuxna i flera generationer framöver.

Hälsningar från Fredrik Salomonsson på Barnfonden

Idag har jag besökt en förskola i byn Dadiya i Rajasthan. I en liten lokal håller runt 20 barn och en lärare till. På väggarna hänger färgglada planscher med alfabetet, olika frukter, blommor och fåglar, på golvet finns olika typer av spel och pussel. Som en förskola hemma i Sverige men med stengolv och bara ett rum. Men ändå en stor framgång och ett stort bevis på att svenska faddrars bidrag används till viktiga saker. Här på förskolan, där de vistas från 8-12 under sommarhalvåret och 9-13 under vinterhalvåret, får barnen ett mål mat varje dag. De får också känna att det finns människor som anser att det är varje barns rätt att få lära sig läsa, skriva och i den här åldern kanske lika viktigt, en chans att leka med sina jämnåriga kamrater.

Barnen är blyga när jag dyker upp, förstås, men efter en stund lättar det och de återgår till sin verksamhet. En av flickorna gör en rolig grimas mot mig. Jag svarar genom att göra samma min. Hon ler. Jag ler. Flera av pojkarna i gruppen har långt hår och örhängen. Inte på grund av religion eller traditionell kultur utan för det blivit mode.  Alltså i stort inte annorlunda än hur det är i Sverige. Dessutom händer det att förnamnen funkar båda på killar och tjejer. Återigen som i Sverige. Lägg till detta att alla – både pojkar och flickor – är relativt nätta och man förstår att ni faddrar ibland undrar om det verkligen är en pojke ni är faddrar till när ni ser ett foto som lika gärna skulle kunna vara fotot av en flicka.

Hälsningar från Fredrik Salomonsson på Barnfonden

Idag har jag fått se hur fadderprojektet Alert arbetar med olika typer av yrkesutbildningar. Utbildningarna är viktiga för att hjälpa de barn och ungdomar som inte pluggar vidare efter grundskolan att få jobb. Två pojkar som jag träffar, Pappulal Gameti och Prakash Chandra Gameti (båda knappt 20 år) berättar stolt att de med fadderprojektets hjälp har tagit körkort och att de nu har möjlighet att arbeta som chaufförer. En bra månad kan de  tjäna upp till 4 000 rupees (ca 500 kronor),  en inte oansenlig summa i området där de bor.

Dagen när de, tillsammans med de andra ungdomarna i gruppen, fick sitt körkort hälsade Rajasthan Traffic Officer på och gratulerade. Han sa att om pojkarna någon gång stöter på problem är det bara att ringa honom. I den uppmaningen fanns en stor portion allvar eftersom pojkarna med stor sannolikhet kommer bli ifrågasatta av poliser och andra i trafiken då det inte är helt vanligt att ungdomar från de traditionella kulturerna i bergen lyckas ta körkort och därefter bli anställda som chaufförer.

Han bad också pojkarna att ta det lugnt när de kör och efter att ha bevittnat trafiken på nära håll ett par dagar förstår jag verkligen det rådet!

Hälsningar från Fredrik Salomonsson på Barnfonden

Idag tisdag har jag träffat personal, föräldrar och barn på Alerts projektkontor. Peter Monisse, personalen vid kontoret och B K Gupta, chef och grundare av Alert, beskriver detaljerat hur arbetet vid Alert går till och de går igenom allting som är kopplat till relationen mellan fadder och fadderbarn. De har mappar för alla 1 300 barn i projektet där de samlar all korrespondens inkl. förfrågningar som faddern gjort och de för logg över alla händelser, dag för dag, månad för månad. Det är inte många anställda på kontoret men de har en mängd arbetsuppgifter som de trots det utför snabbt och effektivt, samtidigt som de har en fantastisk kontroll på allt som sker. Jag är väldigt imponerad trots att detta egentligen inte är några nyheter för mig. Men det är ändå annorlunda att få se det med egna ögon.

På eftermiddagen träffar jag projektkommittén som består av tolv personer från familjer som är delaktiga i fadderprojektet. En person från varje by som ingår i Alert. De berättar om allt som hänt sedan kommittén bildades och de är stolta över att deras barn går i skolan, något de själva aldrig fick göra.  Därefter kommer drygt 40 barn ur ”Child Club” på besök. I varje by finns en Child Club  och det främsta syftet med dessa är att barnen själva ska få diskutera sin tillvaro, peppa kamrater som inte vill gå till skolan samt få möjlighet att delta i olika kulturella aktiviteter. Barnen berättar om sig själva, om sina drömmar och de ställer intresserat frågor om Sverige. Barnen ser ut att må bra och verkar ha tillförsikt, inte minst på grund av att de till skillnad från sina föräldrar faktiskt får gå i skolan, precis som varje barn överallt borde få göra!

På väggarna sitter fotokollage med  bilder från de sju svenska fadderbesök projektet haft sedan 2007. Personalen talar med värme om faddrarna, de kan deras namn utantill  och det märks att besöken betyder mycket för dem. Överhuvudtaget utstrålar alla närvarande en stolthet över att de faktiskt lyckats göra något väldigt bra i ett område som för inte så länge sedan verkade sakna alla framtidsutsikter. Trots det finns det väldigt mycket kvar att göra, och det är alla också medvetna om.

Hälsningar från Fredrik Salomonsson på Barnfonden

Varmt. Och torrt. Men ändå bara i början av sommaren. I juli kryper temperaturen ibland  upp mot 50-graders strecket.  Då tycker till och med indierna själva att det kan vara nog, säger Brinda Sharma, programkoordinator på projektkontoret en bit utanför Udaipur dit jag anlände idag. Igår landade jag i Udaipur, Indien och under flygningen från Delhi såg jag ett landskap utan vatten. En flod som sträckte sig en lång bit var helt torrlagd. Man förstår att förutsättningarna här är annorlunda.

Idag måndag dag har jag förutom Brinda också träffat de andra nio som arbetar på kontoret i Jhadol, drygt 50 kmfrån Udaipur. Här planerar man och följer upp verksamheten i fyra av de sju projekt som ligger i Rajasthan. Vägen dit är smal och vindlande, och i takt med att vi närmar oss Jhadol kommer vi högre upp i Aravalli Hills. På vägen, som i alla fall är asfalterad sedan fyra år tillbaka, möter vi motorcyklar, överfulla bussar med män som är på väg mot Udaipur i jakt påett arbete för dagen, getter, kor och minst tre bröllopsföljen till fots. Det är väldigt lite plats att mötas på men alla kör fort, och skickligt. Kvinnor och barn som rör sig utmed vägen alla klädda i vackra färgglada plagg som verkligen bryter av mot den på många sätt hårda tillvaro de för här uppe i bergen där inkomstmöjligheterna är få och framtidsutsikterna för många dystra.

Dock, på kontoret sjuder det av optimism och vilja till förändring och alla har stenkoll på vad som krävs för långsiktig förändring. De vet hur intrikat väven av fattigdom, dålig hälsa, brist på utbildning och små inkomstmöjligheter är och de förklarar i detalj hur saker och ting hänger ihop. Många män i området arbetar som daglönare i städerna med extremt låga löner och ovisshet om arbetet räcker mer än några dagar ser de ingen framtid bortom nästa dag. Därför ser de heller ingen anledning att inte lägga en stor del av dagens eventuellt intjänade rupees på ett barbesök innan det är dags för hemfärd till byarna i bergen i slutet av dagen, säger kontorets chef, C R Joy. Och utan några som helst besparingar så finns det heller inte mycket trygghet för familjerna. Barnen går kanske i skolan idag, men plötsligt kanske mamman måste söka jobb också och då måste någon vara hemma och passa syskonen.

Likaså är det ibland med små medel man lyckas åstadkomma förändring. Många barn får inte tillräckligt med mat där hemma. Samtidigt är det av olika orsaker ibland svårt att få barnen till skolan. Genom att erbjuda lunch i skolan får barnen ett mål näring näringsrik mat, samtidigt som de lockas till skolan och förhoppninsvis väljer att stanna kvar.

För att kunna förändra saker till det bättre är det en stor fördel om man känner till alla de små detaljer som gör att människor agerar på ett sätt istället för ett annat. I Jhadol finns den här kunskapen om människornas vardag, inte minst eftersom hela arbetet där genomsyras av tanken  om att det är  barnen som ska stå i centrum för verksamheten. Inte bara genom att vara mottagare av hjälp och stöd utan också genom att vara de bästa uttolkarna av sin egen tillvaro. Gör man en plan för fadderprojektets arbete för de kommande 3 åren, då är det en självklarhet att det är barnen själva som i grund och botten står som författare till den planen.

Jag lämnar personalen på kontoret  med en stark känsla av bekräftelse på att det verkligen är människorna på plats som vet vad som skall till för positiv och långsiktig förändring.

Hälsningar från Fredrik Salomonsson på Barnfonden

Imorgon lördag åker jag, Fredrik Salomonsson som jobbar på fadderserviceavdelningen på Barnfonden, till Rajasthan i Indien för att besöka vår verksamhet där. Framför allt ska jag se hur det ser ut i fadderprojektet Alert i närheten av staden Udaipur där drygt 1100 fadderbarn har svenska faddrar.

Det blir min första resa till Indien och jag tycker det ska bli otroligt spännande. Jag ser verkligen fram emot att få träffa personal, föräldrar och barn i området och höra om deras arbete och deras tillvaro.

Rajasthan är Indiens till ytan största delstat. Där bor ca 68 miljoner invånare och den övervägande delen av dem är jordbrukare. Området har en historia som sträcker sig långt tillbaka i tiden; delar av det som idag är Rajasthan utgjorde en del av Induskulturen som blomstrade för drygt 4000 år sedan. Induskulturen var, tillsammans med Mesopotamien och det antika Egypten, en av de första högkulturerna i världen.

I Rajasthan är nästan 90 procent hinduer och en stor del av de återstående 10 procenten är muslimer. Modersmål för de allra flesta är rajasthani men även hindi och engelska har status som officiella språk.

De största hindren för utvecklingen i området är återkommande torka och brist på vatten, en svag resursbas för ekonomisk utveckling samt en utbredd analfabetism, inte minst bland kvinnor. Analfabetismen har dock minskat avsevärt de senaste 20 åren och delstaten har prisats för sitt arbete för högre läskunnighet.

I området kring fadderprojektet Alert i Aravali Hills bor till stor del ursprungsbefolkning. De specifika problem man arbetar mot i området är låg läskunnighet, barnäktenskap, att illegal skogsavverkning påverkar marken och gör det svårare att odla samt en hög grad av utflyttning när människor ger sig av mot de större städerna i jakten på arbete.

Fadderprojekten har genom sitt arbete lyckats minska barnadödligheten i området och man har dessutom lyckats minska antalet barn som hoppar av skolan i förtid kraftigt. Antalet elever per lärare har halverats från 80 till 40. Det sker alltså stora förbättringar men fortfarande finns det otroligt mycket att göra för att skapa en bättre tillvaro och framtid för människorna i området.

Om ni har några frågor om arbetet i Rajasthan så går det bra att ställa dem i kommentarsfältet här i bloggen.

Jag återkommer när jag är på plats i Udaipur.

Hälsningar från Fredrik Salomonsson, handläggare på Barnfonden

Idag har jag besökt fadderprojekt som ligger i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Här finns fem projekt med totalt 5400 fadderbarn. Två räknas som urbana projekt och finns i slumområden inne i Addis. Tre projekt är semi-urbana och ligger i utkanten av Addis och har mer kontakt med den kringliggande landsbygden.

Just nu arbetar samtliga fem projekt med att ta fram nya treårsplaner som ska gälla från och med första juli. Personalen genomför gruppintervjuer med barn och föräldrar för att utvärdera det arbete som har gjorts och ta reda på vilka problem som är viktigast att angripa under de kommande tre åren. Dessutom görs djupintervjuer med olika nyckelpersoner.

Det lokala deltagandet är mycket viktigt i fadderprojektens arbete. Det är de som bor i området som verkligen känner till problemen och det är också de som ska driva projektet och utvecklingen framåt och följa upp att det som planerats verkligen genomförs och ger resultat.

När jag besökte fadderprojektet Sheger pågick en gruppintervju med flickor i åldern 6-14 år. Nio flickor hade samlats för att ge sin bild av situationen i deras samhälle och berätta vilka förändringar de tycker är viktigast.

Jag fick också besöka en kombinerad biltvätt och duschfacilitet som en grupp män startat med stöd av fadderprojektet för öka familjernas inkomst. Sisay, som är ordförande för gruppen som driver biltvätten och duscharna, berättade att hans dotter tidigare hade en fadder, men tack vare de pengar som han nu tjänar behöver de inte längre det extra stödet från projektet.

Denna typ av inkomstgenererande aktiviteter är viktiga för att förbättra familjernas möjligheter att tillgodose barnens grundläggande behov och ge dem möjlighet att gå i skolan.

Hälsningar från Ulrika Wedin på Barnfonden

Det har varit ännu en händelserik dag vid Silti-Aynage fadderprojekt. Tillsammans med representanter från lokalsamhället och lokala myndigheter har vi gått igenom det nya projektet som bland annat ska arbeta för att motverka våld mot kvinnor och barn, tidiga äktenskap och könsstympning. Alla fick möjlighet att ställa frågor och diskutera projektet.

Precis som studien vi gjort visat påtalades att kunskapen redan finns där, men att det är praktiken som måste förändras. Att arbeta med polis och åklagarmyndigheter för att få fler fällda för denna typ av brott är därför en viktig del i projektet. Liksom att samarbeta med personer som har stort inflytande i lokalsamhället, till exempel de religiösa ledare som är emot könsstympning och som i sin tur kan påverka andra.

Jag fick också möjlighet att träffa elever som är medlemmar i flickklubben vid Boze Primary School. I klubben är både pojkar och flickor medlemmar. Tillsammans arbetar de för att flickor ska ha samma rätt till utbildning som pojkar och för att flickors rättigheter ska respekteras. Eleverna jag pratade med, som alla är 14 år och går i åttan, var otroligt kunniga i frågor som rör könsstympning, tidiga äktenskap och våld mot barn. De upprepade inte bara vad de fått lära sig utan de reflekterade över frågorna på ett sätt som verkligen imponerade. Att höra en 14-årig pojke prata så öppet om hur viktigt det är att det finns tillgång till bindor i skolan när flickorna får mens och om kvinnans rätt till sin sexualitet var både ovant och upplyftande.

Genom det nya projektet kommer elever vid ytterligare 53 skolor att få möjlighet att starta flickklubbar och lära sig mer om de här frågorna. Att involvera barn och ungdomar och låta dem vara drivande i utvecklingen är en av grundpelarna i Barnfondens arbete. Det jag gång på gång får uppleva när jag träffar barn och unga är att det här verkligen är ett arbetssätt som fungerar. Det handlar inte bara om deltagande på pappret, utan de är verkligen med och förändrar, i sina familjer, i skolorna och i byarna. Det är både glädjande och hoppingivande att se.

Hälsningar från Ulrika Wedin på Barnfonden

Idag har jag besökt fem av de sex skolor som får stöd genom det utbildningsprojekt som Barnfonden stöttat i drygt två år genom fadderprojektet Silti-Aynage. Vid två av skolorna var det officiell invigning av nya skolbyggnader och jag fick äran att klippa band och delta i invigningsceremonierna.

Det har varit överväldigande att möta elever, lärare, rektorer och föräldrar och se den glädje och stolthet de känner inför alla förändringar som skett i skolorna på så kort tid. Det handlar inte bara om nya byggnader och för att skapa barnvänligare skolor har lärarna börjat använda helt nya utbildningsmetoder där barnen själva är mycket mer aktiva och tar ett större ansvar. Barn och föräldrar samarbetar också i högre grad med skolan för att ta fram utvecklingsplaner och följa upp det arbete som görs.

På flera av skolorna som jag besökte för två och ett halvt år sedan kände jag nu knappt igen mig. Skolgårdarna har blivit otroligt mycket finare och mer inbjudande och klassrummens väggar pryds av teckningar, planscher och lappar med barnens visioner. Visionerna handlar om vad de vill bli när de blir stora och fungerar som motivation för dem i deras studier. Lärarna stöttar barnen att nå sina visioner och föräldrarna har skrivit under på att de också ska hjälpa barnen att klara skolan så de kan nå sina drömmar.

Barnen är också involverade i olika klubbar, t ex flickklubbar och barnrättsklubbar som arbetar för att barnens situation ska förbättras. Ordförande i en av barnrättsklubbarna berättar att hon tycker det blivit stor skillnad nu på hur lärarna bemöter eleverna och att lärarna helt slutat att slå barnen som bestraffning.

En av skolorna, Boze primary school, utsågs i augusti förra året till en av landets tre bästa statliga skolor! Skolan ses idag som en modellskola som varje vecka får besök av skolledare och lärare från andra delar av regionen och till och med från andra regioner. Samtliga 258 skolor i zonen arbetar nu för att implementera modellen med barnvänliga skolor. Det gör mig otroligt glad att så många fler barn nu ska få bättre skolor!

Hälsningar från Ulrika Wedin på Barnfonden

Denna vecka är jag, Ulrika Wedin, i Etiopien för att följa upp de olika projekt Barnfonden stödjer här och för att vara med och starta upp ett nytt projekt som bland annat kommer att arbeta för att motverka könsstympning, tidiga äktenskap och våld mot kvinnor och barn.

För ett och ett halvt år sedan fick vi rapporter om att ett stort antal flickor utsatts för könsstympning i ett av de områden i Etiopien där vi arbetar. Det blev upptakten till det projekt som nu äntligen ska förverkligas. Det har tagit tid, både att planera ett projekt som verkligen angriper problemen på rätt nivå och att få finansiering för det. Tack vare stöd från Radiohjälpen kombinerat med bidrag från våra projektfaddrar, är vi nu redo att starta ett treårigt projekt. Projektet kommer att arbeta i 41 byar, i sex av dessa har Barnfonden sedan tidigare verksamhet.

På flygplanet ner läste jag ännu en gång den undersökning som gjorts inför projektstarten och det är påtagligt hur komplext det är med en lagstiftning som säger en sak, sharialagar som uppfattas säga något annat och en sammanblandning mellan vad som föreskrivs av religionen och vad som är djupt rotade kulturella sedvänjor som handlar om att kontrollera flickor och kvinnor.

I undersökningen, som genomförts i åtta av de byar där vi ännu inte arbetar, säger 91 % av kvinnorna och 84 % av männen att en hustru ska lyda sin man även om hon inte håller med honom. 78 % av kvinnorna och 59 % av männen säger att det är en kvinnans skyldighet att ha sex med sin man, även om hon inte själv vill det. 44 % av barnen säger att de blivit slagna av en lärare och 64 % har blivit slagna hemma. 46 % av föräldrarna uppger att de låtit könsstympa sina döttrar, men hela 81 % av flickorna i undersökningen säger att de utsatts för könsstympning. I en gruppdiskussion med pojkar och unga män säger alla att de bara vill gifta sig med en flicka som är könsstympad eftersom de annars tror att hon kommer att vara promiskuös, rebellisk och besvärlig.

Samtidigt känner nästan alla till lagstiftningen och de skador som könsstympning kan leda till och enbart 20 % säger att de tror att det är nödvändigt att könsstympa flickorna. Kunskapen finns där och det finns tecken på att attityderna håller på att förändras, även om bilden är motstridig. Ett stort problem är bristen på kapacitet hos lokala myndigheter och samordning dem emellan. Få fall av könsstympning, våldtäkt och våld mot kvinnor och barn leder till åtal och ännu färre till fällande domar. Det finns mycket att göra och de kommande dagarna kommer jag att diskutera projektet med lokal personal, myndigheter och bybor. Projektet, som startar i april, beräknas nå cirka 65 000 människor och involvera såväl myndighetspersonal som religiösa ledare, byäldste, lärare, elever, föräldrar och utövare av könsstympning.

Hälsningar från Ulrika Wedin