Mait och Lars-Göran i Indien 

I december 2007 besökte vi vårt fadderbarn Latha som vi varit faddrar till i fem år. Vi blev varmt välkomnade när vi kom fram.

Vi reste till Mangalore som ligger i staten Karnataka på Indiens västkust. Därifrån var det två timmars bilresa till Lathas by. Vi blev hämtade vid vårt hotell av två socialarbetare som arbetar på fadderprojektets kontor.

Vi blev varmt välkomnade när vi kom fram. Personalen hade skrivit ”Welcome Mr and Mrs Carlsson” med färgkritor på vägen utanför kontoret. I dörren stod Latha, hennes mamma och hela personalen.

Det var så känslosamt att det var svårt att hålla tårarna borta. Först var vi på fadderprojektets kontor där vi fick förfriskningar och goda frukter samt träffa fader Martin som är ansvarig för kontoret. Vi fick även träffa Hilda som är den som översätter våra brev till och från Latha. Det har blivit en del under åren.

De visade Lathas pärm där alla våra brev fanns bevarade och hennes kontopärm där det var noggrant bokfört vad vi skickat och vad de betalt åt familjen, och även vad de köpt för extrapengarna vid jul och födelsedagar. Det kändes bra att få se eftersom vi just läst att så mycket pengar hamnar fel när det gäller insamlingar och liknande. De berättade om projektet som har många olika verksamheter. Bland annat en kvinnogrupp där Lathas mamma deltar. Kvinnorna får bland annat lära sig om ekonomi, hälsa och om hur de kan starta en egen verksamhet. Inom gruppen finns möjlighet att få ett mikrolån.

Tyvärr kunde inte Latha så mycket engelska utan hon satt bredvid oss och mest bara tittade på oss. De andra översatte förstås för henne vad vi sa.

Efter besöket på kontoret åkte alla hem till Lathas hus så att vi kunde träffa hennes pappa som var skadad och inte kunde komma till kontoret. De bodde i ett litet grått betonghus som hade en vrå där mamman lagade mat över öppen eld. Huset bestod av två små rum där de sov på bastmattor direkt på betonggolvet och ett lite större rum på cirka tio kvadratmeter där de hade ett bord och fyra stolar.

De hade bara en glödlampa i huset, staten betalar en lampa per hushåll och familjen har inte råd med fler. Lampan hängde mellan två rum för att de skulle få så mycket ljus som möjligt. Det blir ju kolsvart klockan sex på kvällen varje dag året runt. Det större rummet var målat gult och huset var målat blått, men bara på framsidan. De hade inget vatten eller brunn så de fick hämta vatten från en tankbil. Duschen var en hink som man fick hälla över sig, toalett hade de inte utan de fick använda hink och naturen.

Familjen var väldigt fattig, men de hade ändå ett hus. Under vår fortsatta resa i Indien såg vi dagligen betydligt sämre förhållanden och hela familjer bodde direkt på gatan med sina barn.

Lathas pappa hade blivit påkörd av en motorcykel för en tid sedan och fått sitt ena ben så skadat att han knappt kan gå och har konstant värk. Familjen har inte råd att operera benet och försäkringar finns ju inte. Tidigare hade pappan arbetat med att knyta fiskenät och sälja dem. Familjens inkomst var 20 rupies (drygt tre kronor) om dagen som mamman tjänade på att rulla cigaretter och sälja på marknaden. Familjen har tre barn och äldsta dottern hade just gift sig och flyttat till sin mans familj så det var bara Latha kvar hemma. Den äldre sonen hade nyligen börjat arbeta i en annan by, och kunde skicka hem några rupies i månaden.

För övrigt hade de stödet från oss faddrar via projektet. Det möjliggör att Latha kan fortsätta gå i skolan som hon älskar. Latha är 17 år och har avslutat nionde klass. I slutet av maj 2008 började hon tionde klass, som motsvarar vårt gymnasium. Med stöd från oss faddrar kan hon fortsätta tre år till och efter examen förhoppningsvis ha en bättre möjlighet att få ett arbete.

Ett tips till andra som ska ut och resa är att ta med pannlampor. Vi har alltid pannlampor med när vi reser, det är praktiskt för man har händerna fria. Speciellt som det blir så mörkt. Vi gav Latha en av våra pannlampor, samtidigt som vi köpte ett storpack med batterier till lamporna. Hon har skrivit flera gånger om hur glad hon är för pannlampan som möjliggör för henne att kunna läsa läxor efter mörkrets inbrott.

Hälsningar från Lars-Göran och Mait Carlsson.