Vårt tredje fadderbesök i Indien

Så var det dags att besöka vårt fadderbarn Swetha (13 år) och hennes familj, bestående av mamma Shoba, pappa Shankar och lillasyster Sarita (10 år),  för tredje gången på tre år.

I februari 2001 blev vi hennes faddrar och det har varit mycket intressant att följa henne och familjen under dessa år och se hur Swetha och hennes syster Sarita utvecklats och dessutom få en inblick i det indiska livet. Vi har haft brevkontakt med Swetha under hela vårt fadderskap vilket nu renderat i en pärm fylld av brev. Nu går hon i högstadiet och är mycket duktig i skolan med höga betyg och en dröm om att bli lärare i framtiden. Sarita går i grundskolan och hennes dröm är att bli polis.

Vi reste först till Goa för att därefter resa till distriktet Karnataka, och en stad som heter Karwar. Vi reste med taxi genom ett mycket varierande landskap och städer med ett gytter av människor, vespor och bilar. Vägstandarden är inte vad vi är van med i Sverige och inte heller trafiken.

Nästa dag besökte vi först CCFs kontor (CCF India är Barnfondens lokala samarbetsorganisation) där vi blev varmt mottagna av all personal. Vi kände igen alla så det blev ett kärt återseende. Vi samtalade en lång stund och vi fick veta hur det var med familjen och även vad som gjorts från CCFs sida för alla berörda familjer vilket var mycket intressant.

Därefter var det så dags att åka hem till Swetha. Vi åkte rickshaw, som är en trehjulig motorcykel, till en by i utkanten av Karwar där familjen bor i ett litet hus som delas av tre familjer. Tre små rum och ett kök disponerades. Med oss från kontoret var Mini och Indu som följt oss vid tidigare besök.

Vi stannade utanför huset och där kom familjen oss till mötes. Vilken glädje att få se alla igen. Barnen hade vuxit en hel del men alla var sig lika och Swetha hade gjort i ordning en vacker blombukett till oss var som hon överräckte. Vi kramade om alla och glädjen var stor.

Sedan delade vi ut lite presenter till Swetha och Sarita från Sverige. Vi tittade oss omkring och pratade en hel del och barnen visade oss sina skolarbeten. Vi fick också se barnen dansa och höra dom sjunga. Swetha visade oss de foton som vi skickat till henne som hon sparat i en pärm.

Mamma Shoba tillredde en lunch bestående av krabba, räkor, fisk, grönsaker, ris och stark currysås och till efterrätt åt vi bananer. Det smakade väldigt gott men den starka såsen smakade vi bara på . Barnen åt med oss och de använder inte bestick utan äter med fingrarna.

Sedan tog vi en promenad in till byn där Swethas pappa har sin affär. Vi drack läsk och Swetha fick stolt visa oss omkring och visa vad som fanns att köpa där. Därefter tog vi två rickshaw och åkte till en vacker badstrand där vi traskade omkring i vattenbrynet, åt av medhavda kex, läsk, nötter och godis. Innan mörkret kom (kommer fort vid 6-tiden) begav vi oss tillbaka till affären som mamma Shoba skötte medan pappa Shankar var med oss. På kvällen skildes så våra vägar från Swetha, Sarita och Shoba. Vi fick godsaker och frukt av Shoba för att ta med oss till Goa. Det var med sorg och tårfyllda ögon som vi tog farväl av familjen men samtidigt kände vi en glädje av att vi har en underbar familj här i Indien som vi kan hjälpa till ett bättre liv.

Det är en underbar känsla att lära känna dessa barn och familjer, att få följa deras utveckling och lära sig hur andra människor lever och har det. Att se att man inte behöver allt som vi har för att vara glada och lyckliga.

Den största glädjen är sen att få besöka barn och familj och jag lovar det är helt underbart att i verkligheten se dem och krama om dem alla. Vi har nu gjort tre besök hos ”vår familj” och det kommer att bli fler. Det är också nyttigt att se hur bra vi egentligen har det, framför allt materiellt, men att vi kanske inte är lyckligare för det.

Vi minns våra besök i Karwar med stor glädje och vi har många fina och vackra minnen med oss hem. Stort tack till alla dem på CCF som gjort vårt besök till ett minne för livet!

Vår nästa resa till detta underbara land, till våra fadderbarn och alla våra vänner sker i februari 2008.

Olle och Birgit Ljungkvist, Boden