Besök hos Shewaye i Etiopien

Mitt Etiopienbesök dyker upp i tankarna allt som oftast. På det hela taget var allt väldigt lyckat; jag tycker mycket om landet och framförallt folket. Addis är en smutsig och fattig stad, men med mycket värme och fina människor. Ert främsta intresse är förstås mitt besök hos mitt fadderbarn Shewaye i Buee.

Genet på huvudkontoret i Addis tog kontakt med mig första dagen jag var i Etiopien och vi avtalade en tid då jag skulle bli hämtad till kontoret för ett möte och en genomgång. På huvudkontoret fick jag en trevlig pratstund med Genet som berättade om verksamheten både i allmänhet, i Addis och i Buee. Hon berättade också om andra fadderbesök och jag blev glad att höra att många faddrar från hela världen kommit för att besöka sina barn i Etiopien.

På morgonen dagen efter kom Tomas från projektet i Buee och hämtade mig och vi gick till, den av folk överbelamrade, busstationen. Det var tur att jag hade honom med mig; något rörigare och mer kaotiskt har jag aldrig varit med om.

Efter ett par timmar var vi framme i Buee. På projektkontoret möttes jag av en innerlig, varm kram från Shewayes mamma. Jag måste erkänna att tårarna var nära just då... det var så mycket värme och tacksamhet i den kramen.

Huvudansvarige ville först prata med mig och berätta om hur allt går till i Buee-projektet. Tyvärr var jag så spänd på att träffa Shewaye så att jag nog inte var så bra på att ställa frågor. Plötsligt stod Shewaye äntligen i dörröppningen och kramade förläget en bukett plastrosor i guldigt celofan med ett vitt A4-papper fasthäftat där det stod "Hanna welcome to Buee CCF from your child Shewaye Uregassa".

När det första känslosamma mötet var över gick vi hem till Shewayes familj med halva byn i släptåg. Det hade sina för- och nackdelar att vara medelpunkten för allas uppmärksamhet. Det positiva var att jag blev väl bemött överallt och att jag fick träffa många som var villiga att försöka berätta och förklara. Nackdelen var den allmänna förväntan och högtidligheten kring mitt besök. Det var jättegulligt av dem att vilja göra mitt besök till något speciellt, men det resulterade i att jag satt med Shewaye vid min sida och en halv bys spända blickar riktade på mig när jag uppmanades att ställa frågor om flickan och hennes familj. I det tillståndet, med alla nya intryck och upplevelser, var det inte helt lätt att komma på frågor som jag inte redan fått svar på i brev eller via Barnfonden.

Hennes familj är helt underbar. Hon bor med sin mamma, sin äldre bror, lillasyster och två småbröder samt några släktingar i en fin hydda med lerväggar och halmtak. Hennes sovplats var en matta på golvet, men det fanns två sängar i rummet. Något som förvånade mig var att de inte bara hade elektricitet utan också en radio. Köket var än så länge bara stolpar uppställda, delvis täckta av ett skynke. Det var nästa renoveringsobjekt.

Jag ville gärna hälsa på skolan och även där blev det uppståndelse, men undervisningen fortgick och det var en upplevelse att få närvara på en lektion. Tyvärr upplevde jag undervisningen som undermålig och jag hoppas att en stor del av pengarna går till skolväsendet i byn. Det är ju där grunden läggs för deras framtida chanser i livet. Shewaye har hela tiden uppgett att hon vill bli läkare, men när jag pratade med henne själv fick jag intrycket av att det mest var ett svar för att göra mig glad. Jag försökte förklara att jag vill lära känna henne och hennes drömmar oavsett vad de är. Jag tror att det gick fram. Det verkade i alla fall så på brevet jag fick när jag kom hem som jag tycker verkar mycket öppnare och personligare.

Sedan blev det kalas för Shewaye. Mamman hade bakat ett födelsedagsbröd och vi köpte läsk. Födelsedagsbarnet fick blåsa ut ljus och skära upp brödet och sedan blev det presentutdelning. Även den var lite pinsam eftersom tacksamheten var så stor, men det var roligt att se äkta gläde i Shewayes ögon när hon fick en gul, lång klänning.

Efter firandet gick vi runt i staden och de visade mig marknaden, kvarnen, hotellen, skolan, dagiset, kyrkan och alla viktiga platser. Under tiden började det mörkna och både jag och Shewaye var trötta, men nöjda. Vi gick hem och efter mycket tackande och kramande gick jag till mitt hotell och till och med barnen skingrades.

Morgonen efter gick jag hem till dem igen för att ta ett tårfyllt farväl. Det var så roligt att se Shewaye i sina nya kläder och med ett stort leende. Hennes lillasyster var hela tiden den mest kontakttagande och keligaste, men denna morgonen tydde även Shewaye sig lite mer till mig. Det var hemskt att säga hej då, framför allt eftersom jag är medveten om att jag antagligen inte kommer träffa henne igen.

Innan jag gick därifrån fick jag två vackra, traditionella korgar som mamman själv tillverkat och som jag kunde ta hem som souvenirer. Det kändes bisarrt att de skulle ge mig presenter, men jag uppskattade det väldigt.

Hanna Månsson, Lund