Besök hos Sandra Gabriella i Ecuador

Resan började med att jag var försenad. De som skulle hämta upp mig från organisationen hade redan väntat flera timmar. Jag landade i Ecuadors huvudstad Quito 2,5 timme efter planerad tid på grund av ett fel på planet. Vi fick dock tag på varandra till slut och de kom och hämtade mig vid det hotellet där jag skulle bo. Jag hann bara snabbt gå upp på rummet och lämna min väska.

Nu kunde dagen börja. Först iväg med taxi till den stimmiga busstationen, hitta rätt buss och sen tränga oss in i den redan fullpackade lokalbussen som skulle ta oss till området som låg drygt 2 timmars bussresa söder om Quito. Jag hade sällskap av tolken Julio och koordinatorn Ines från organisationen som båda var mycket glada över mitt besök och de berättade ivrigt om de olika projekten i området. Jag var spänd av förväntan. Jag har haft fadderbarn via barnfonden i nio år nu, sedan 1997, och har länge tänkt att det skulle vara roligt att åka och hälsa på - nu skulle det bli av.

Väl framme bytte vi till bil istället och fick då åka med den mycket trevliga chauffören Angel. Resan fortsatte ungefär ytterligare 30 minuter innan vi kom fram till byn där Sandra Gabriella bor med sin familj. Jag fick ett mycket varmt mottagande av Raquel som är organisationens lokala representant i byn. Hon började med att visa mig runt på hennes lilla kontor, jag fick se barnens skola och hon berättade mycket om byn och människorna som lever där och deras vardag. Vi pratade bland annat om den svåra torkan i byn. Redan under min bussresa hade jag lagt märke till hur naturen förändrades ju mer söderut vi kom. På grund av torkan är det väldigt svårt att odla i området. De flesta familjer i byn har en egen liten odlingsyta men det går mest att odla majs och en särskild typ av sallad som trivs i klimatet. Jag var ju där under torrperioden och då är det alltid värre. Under regnperioden, vår vinter, går det att odla även potatis och bönor. Hon berättade också att de som har råd flyttar och bosätter sig i andra byar där jorden är bördigare, men de flesta tvingas stanna kvar. Vidare förklarade hon hur organisationen arbetar för att utveckla och bibehålla en bra vattenförsörjningen i hela byn.

Nu var det dags att träffa mitt fadderbarn, 11-åriga Sandra Gabriella, och hennes familj. Sandra Gabriella är ett speciellt barn. Hon föddes helt frisk, men fick vid tre månaders ålder hjärnhinneinflamation som gör att hon i dag är förståndshandikappad och sitter i rullstol. Därför  behöver hon också extra tillsyn och hjälp till mediciner. Hon hade egentligen inte så stor aning om vem jag var och vad jag gjorde där. Men jag möttes av ett stort leende av mamman, Maria, hon strålade och verkar vara en väldigt varm kvinna. Jag hade köpt med mig lite kläder till Sandra Gabriella eftersom jag hade hört att det var vad hon mest behövde – tyvärr var de lite för stora eftersom hon inte växt i samma takt som normala barn de senaste åren. Pappan var inte hemma vid besöket, men alla hennes syskon var där och det var roligt och givande att få träffa dem. Främst är det pappan Carlos och hennes två äldre tonårsbröder Christian, 18 år och Javier 16 år som jag har brevväxlat med tidigare. Sandra Gabriella har även en yngre bror, Jhon, som bara är 4 år gammal och han var sprallig och full av liv.

Det bor ungefär 300 personer i byn, bland annat Marias fem systrar med familjer som bor alldeles i närheten. Eftermiddagen tillbringade vi med att sitta inne i huset och prata, gå runt i byn och titta på deras odlingar och äta middag, bestående av ris, majs, bönor och kyckling. Timmarna gick fort och såsmåningom blev det dags att säga adjö. Under min bussresan tillbaka till Qutio hade jag många nya intryck att smälta.

Victoria Jonsson, Stockholm, 2006