Besök hos Neira på Kap Verdeöarna

Måndagen den 19:e mars var det så äntligen dags att lämna Arlanda flygplats med destination Kap Verde. Målet var det efterlängtade besöket hos mitt fadderbarn Neira, 15 år, som jag ”faddrat” i 10 år. Vi har brevväxlat under alla år. De senaste breven har hon skrivit själv.

Vi landade i Santa Maria på ön Sal och per buss kom vi så på eftermiddagen till vårt hotell obrado (vet inte om det var så bra då!). På tisdagen efter Fritidsresors information begav vi oss till resebyrån. Neira bor på den nordligaste ön Santo Antão så vi måste flyga inrikes från Sal till ão Viccente och därifrån båt till Santo Antão. Det enda som var bestämt innan vi lämnade Sverige var tolk från Barnfonden och mötet med Neira fredagen den 23:e mars klockan 9.

Det blev en nervös timme på resebyrån innan tur och returresan till Neira var fixad. Dit var inga problem men tillbaka till Sal kunde vi inte flyga direkt utan måste flyga till Praia på ön Santiago, sova över där och sen tillbaka till Sal. Det tog oss drygt 3 dygn för 6 timmar hos Neira, men det var det värt!

På torsdagen flög vi till Mindelo på São Viccente och därifrån med båt till Porto Novo på Santo Antão. Vi tog in på hotell Residencial Antilhas, vackert beläget nära stranden och ägd av en mycket trevlig man, John, som bott i Holland många år och som behärskar engelska språket mycket bra. Vi skulle träffa Barnfondens representanter på fredagsmorgonen klockan 9 och sen ta oss till Neira. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Vid vår ankomst var nyfikenheten stor och frågorna många. Spontan som jag är sa jag vårt ärende och Neiras namn. Den mest nyfikne förstod jag var taxichaufför.

Efter en god natts sömn går vi (min man och jag) ner till hotellaltanen för att vänta. Gissa vem som kommer kl 8.30? Jo taxichauffören med Neira vid sin sida. Vi tittade varandra djupt i ögonen, grät och kramades. Det var underbart att ha henne i min famn. Men vi kunde ju inte prata med varandra! Chauffören kunde ingen engelska! Vi kallade på John som tolkade tills Jorge och Odair från Barnfonden kom kl 9. Efterhand är det ju ett roligt minne men då var det lite chockartat.

Vi bekantade oss lite och planerade dagen. Först åkte vi till Neiras hem (hon bodde alldeles i närheten). De hade två små rum och ett litet kök i en stenhuslänga. Där bodde Neira med sin syster Mirna 16 år, kusin, styvmor, lillebror 3 mån och pappa som vi tyvärr ej fick träffa. Han var ute och fiskade. Farmor fick vi hälsa på, hon bodde dörren bredvid. Vi blev väl mottagna. Vi satt ner och samtalade en lång stund. Jag hade presenter med som jag överlämnade till familjen.

Sedan besökte vi tillsammans med Neira och Mirna Barnfondens kontor där vi fick träffa några anställda. Vi fick en ingående information om deras arbete. Jag blev faktiskt mycket imponerad av den ordning och reda som rådde i deras verksamhet. All Neiras och min korrespondens under 10 år fanns bevarat i Neiras pärm. Månadsbidraget vi skickar får de aldrig direkt i handen utan de handlar tillsammans det som familjerna behöver. På så sätt kan ju pengarna aldrig missbrukas. Presentpengarna man skickar vid födelsedagar går oavkortat till fadderbarnet och handhas på samma sätt.

Efter kontorsbesöket gick vi till en lokal som Barnfonden disponerar. I ett rum fanns en tv och framför den ett gäng killar som såg en fotbollsmatch. I ett andra rum fanns 3 datorer och jag gissar att de stolarna aldrig var tomma. I ett tredje rum fanns ett gäng flickor som sysselsatte sig med spel, läsning osv.

Vi hade planerat att äta lunch tillsammans klockan 12.30 men innan dess tog vi en promenad. Jag frågade om jag kunde hjälpa familjen med en slant i handen, men det gick inte. Istället hämtade Jorge mamman och hon och flickorna fick handla på en ”supermarket” vad de själva ville ha. De köpte många bra saker (städgrejor) som de antagligen aldrig skulle ha råd att köpa själva. Det var en underbar upplevelse att få se deras glädje och lycka.

Vi hade en trevlig lunchstund tillsammans. Tyvärr måste Jorge lämna oss efter lunch, men Odiar och flickorna följde oss tillbaka till hotellet. Det fanns ej tid för besök i Neiras skola eftersom vi måste passa färjan från ön för att vara säkra på att hinna med flyget till Sverige.

Det finns mycket att berätta om Kap Verdeöarna. Människorna är väldigt vänliga och hjälpsamma. Pengar de inte har kompenserar de med att ge varandra värme, kärlek och omtanke. De är stolta men ödmjuka. Jag har aldrig sett så många vackra människor på en och samma gång.Färgnyanserna är många.

Jag har lämnat en del av mitt hjärta i Porto Novo och har en dröm att ännu en gång få träffa Neira, antingen i Sverige eller på Kap Verde.

Ni som funderar på att besöka ert fadderbarn – gör det!
Det blir en fantastisk upplevelse, det lovar jag.

/Marlén Sjödin 2007