Känslosamt möte i Uganda

Det började som en galen idé och slutade med en resa hela vägen till Uganda. Pia Jensen berättar om besöket hos sitt fadderbarn Brenda i Uganda. Ett starkt möte som rörde upp många tankar och känslor.

Vi har varit faddrar till Brenda i 5 år. Trots att vi aldrig tidigare rest så långt bestämde vi oss för att åka till Uganda och träffa Brenda istället för att åka på solsemester. Vi reste tillsammans med vår vän Godfrey som själv är från Uganda.

Släkt och vänner tyckte vi var galna, skulle vi ta med dottern Alexandra, som aldrig flugit, till Afrika? Hur skulle det gå? Ni är ju inte vana att resa? Protesterna var många men vi hade bestämt oss. Vi skulle till Uganda. Det finns inga charterresor till Uganda så det krävdes mycket planerande, telefonerande och mailande fram och tillbaka innan det äntligen var dags att åka. Resan gick fantastiskt bra och sent på kvällen den fjärde juli var vi incheckade på vårt hotell i Kampala.

Vårt besök började nästa dag på CCF:s (Barnfondens samarbetsorganisation - reds. anmärkning) landskontor i Kampala. Vi fick ett varmt mottagande och personalen var otroligt vänliga. De visade oss hur deras arbete gick till och berättade om ”vårt” projekt – Nakulabye. Totalt fanns det 48 olika projekt men trots detta kändes det som om de hade full kontroll på just vårt fadderbarn och hennes familj.

Sedan packade vi in oss i en bil tillsammans med Joyce från huvudkontoret. Att köra bil i Kampala med omnejd är en konst med livet som insats men vår chaufför var skicklig. På projektkontoret Nakulabye fick vi återigen ett varmt mottagande. Mr Edward höll ett tal och överlämnade en gåva till oss. Detta var lite oväntat och vi hade inte tagit med någon gåva till projektet, stort misstag.

Sen var det äntligen dags att träffa Brenda, mamma Esther och lillebror Vien. Jag trodde jag var förberedd på mötet men känslan inuti går inte att beskriva. Esther välkomnade mig med öppna armar. Jag släppte allt jag hade i händerna och vi kramades med tårarna rinnande. Med armarna om varandra gick vi fram till Brenda. Vilken känsla, här står jag, i Uganda, framför den lilla flickan jag brevväxlat med i fem år och bara sett på foto, och kan se henne i ögonen och krama om henne. Det var så fantastiskt och i skrivande stund rinner tårarna återigen och jag är nästan tillbaka i Afrika.

Vi visste ju att det var fattigt men att befinna sig där och se med egna ögon är lite som ett slag i ansiktet, ett slags uppvaknande, att så här är verkligheten för många människor i Uganda.

Under den korta tid vi var tillsammans hann vi med en hel del. Vi var på restaurang, vi besökte Brendas skola och fick tala med rektorn, vi var på nöjespark och åkte karuseller och go-kart, det var första gången familjen var med om det.

Under besöket på skolan fick vi tala med rektorn som var en ganska ung man som var stolt över sin skola och mycket bestämd när det gällde ordning och utbildning. Han visade upp marken och odlingarna som tillhörde skolan och som eleverna hjälpte till med.

Vi insåg snabbt efter vår bilresa till skolan hur långt Brendas har att gå varje dag, det tar cirka en och en halv timma i vardera riktningen, och rektorn förklarade att ibland när det är dåligt väder och mycket regn så kommer Brenda för sent, och ibland kan hon inte komma alls. Han tyckte det skulle vara bra om hon kunde bo på skolan istället, alltså på internat. Eftersom hon är ganska duktig i skolan men missar så många skoldagar.

Rektorn gjorde en lista på allt som behövdes för skolgången och vad allting kostade. Känslan för både maken och mig var att genast ta fram plånboken och betala allting på stående fot. Vi sansade oss dock och diskuterade igenom det med CCF:s personal. Vi bestämde oss för att betala skolavgiften och boende på skolan för både Brenda och hennes lillebror Vien. Brenda gick i somras i 4:e klass men är nu uppflyttad till 6:e klass och är 13:e bäst i klassen.

Till sist var vi också i en affär och inhandlade allt ifrån myggnät, filtar och skolmaterial till bestick, matlådor och kläder. Vi fyllde en kundvagn till bristningsgränsen och vi fick tjata lite på Esther att utnyttja oss nu när möjligheten fanns. Hon tyckte allt var så dyrt och att det blev så mycket. Allt var dock mycket välbehövligt eftersom det mesta de hade var trasigt eller lappat och lagat många gånger om. Brenda hittade också en docka som hon sedan vägrade släppa. Familjens tacksamhet var oändlig och vi försökte förklara att det var vi som var tacksamma och priviligerade som hade möjligheten att kunna hjälpa till.

Så är det då dags att säga adjö, otroligt tungt. Jag kramar först om Esther och vi tackade varandra för vår vänskap och för de här dagarna. Jag kramade om Vien och sa åt honom att ta hand om sig själv och familjen. När jag kramar om Brenda tar orden slut. Jag hade velat säga så mycket: ta hand om dig, var duktig i skolan, hoppas vi någon gång kan ses igen, jag skriver så fort jag kommer hem till Sverige. Jag hade velat säga hur otroligt glad jag var att vi fått de här dagarna tillsammans, hur mycket hon faktiskt betyder för mig och att hon inte ska oroa sig för sina ögon – vi ordnar det. Det framkom nämligen att Brenda har lite dålig syn och behöver glasögon. Jag sa ingenting, jag bara höll henne hårt, hårt och grät hejdlöst. Jag hoppas hon förstod ändå.

Väl hemma igen har vi haft tid att bearbeta alla känslor och intryck. Det var en ”jobbig” resa, mycket glädje, sorg, skratt och tårar. Uganda är ett fantastiskt land, vackert och fult, vänliga hjälpsamma människor, glada människor i all denna misär som faktiskt är verkligheten för många. Det är inte gratis att göra en sån här resa men det är värt varenda krona. Att få uppleva ett land som Uganda, att få lite inblick i och en ökad förståelse för Barnfondens fantastiska arbete samt inte minst att fått besöka Brenda. Vi känner oss oerhört priviligerade att fått varit med om dessa upplevelser.

Jag vill rikta ett oändligt stort tack till personalen på CCF:s kontor i Kampala och Nakulabye. Fantastiska människor som gör ett fantastiskt jobb i ett land som inte har den organisation och logistik som vi är vana vid. Genom deras försorg får många fattiga barn en drägligare tillvaro. Med deras hjälp har nu Brenda varit hos en ögonspecialist och fått glasögon, vilket är avgörande för hennes chans att klara av skolan som ju är så viktig för dessa barn, och via Barnfonden i Sverige har vi överfört pengarna för detta. En liten summa för oss men en förmögenhet för Brenda och hennes familj.

Jag hoppas kunna åka tillbaka till Uganda en dag, kanske kan vi vara med när Brenda tar examen. Hon vill bli läkare - så hon kan hjälpa sjuka barn. Det vore helt fantastiskt!

Tänk om alla de som har möjlighet och råd att avvara 200 kr i månaden skulle åta sig att vara fadder till ett barn, skulle inte det förändra något i världen?

/Pia Jensen Huddinge