Fadderbesök hos Mariama i Gambia

Hanna och Mariama Hanna och hennes man Rickard Backskog från Brunflo besökte sitt fadderbarn Mariama i Gambia i december 2009. Med på resan var Hannas mamma Kerstin. Hanna har varit fadder till Mariama sedan 2005. Här är hennes berättelse från besöket.

”Innan besöket hade vi haft kontakt med Nfamara som är fadderansvarig på Childfund i Gambia. Dagen inleddes med ett besök hos honom på huvudkontoret. Vi blev visade runt, träffade de som arbetar där och fick veta mer om hur organisationen fungerar. Väldigt intressant och mycket förtroendeingivande.

Sedan åkte vi några mil inåt landet till byn Faraba Banta. Först träffade vi personalen på fadderprojektkontoret som Mariamas familj är ansluten till och fick se hur de jobbar där. Personalen följde sedan med oss och vi körde på en lång sandig väg tills vi kom fram till huset där Mariama och hennes familj bor. Där var det mycket folk och vi hann inte mer än ut ur bilen så kom Mariama springande och kastade sig runt halsen på mig. Sen blev hon blyg. Vi blev placerade på stolar under träden på gården. Alla tittade på oss och följde spänt med när vi packade upp presenterna vi hade med oss. När vi var klara fick Mariama fram ett blygt ”thank you”.

Eftersom Mariama, som är 13 år, går i skolan på eftermiddagen så följde vi med henne dit för att fråga om hon kunde få ledigt idag. Vi träffade rektorn och fick titta på skolan. Vi lämnade våra gåvor och de togs tacksamt emot.

Innan vi återvände till familjen så åkte vi och köpte ris, olja och lök till dem. Affären var bara ett litet hål i en vägg med rissäckar staplade på sidorna. När vi kom tillbaka hade Mariama (ett vanligt namn i Gambia) från projektkontoret ordnat lunch till oss. Vi åt tillsammans från en stor skål. Vi fick skedar medan de åt med höger hand. När vi ätit klart ställdes skålen ned på marken och barnen flockades runt den och åt det som var kvar…

Vi plockade fram ballonger som direkt blev en succé bland barnen. Vi lekte länge, gick promenader i området och till floden, pratade och fick se barn och vuxna dansa. Vi träffade familjemedlemmar, släktingar och kompisar. Sedan frågade Mariama och hennes kompisar om vi ville spela fotboll. Jag blev förvånad eftersom jag en stund tidigare har fått höra av Mariamas bror att det vanligtvis är pojkarna som spelar fotboll och flickorna spelar brännboll. Det var en häftig upplevelse att stå i en ring med dessa starka tjejer, spela med en ny fotboll som vi haft med oss och se hur tjejerna helst inte ville att killarna ska vara med. Det här var deras stund! Jag vet inte vad mammorna tyckte om detta men efter en stund tyckte de nog att jag behövde vila och kom med varm söt mjölk som jag skulle dricka. Detta upprepades flera gånger innan det till sist var dags för middag.

Några timmar tidigare hade vi sett hur en höna jagades runt gårdsplanen av barnen. Till slut fick pappan tag på den och vad som hände sen fick vi som tur var inte bevittna. Kvinnorna höll sig i köket länge och kom sedan ut med middagen som var ris stekt med olja och lök och nynackad höna… Faktiskt väldigt gott. Denna gång fick männen en skål, kvinnor och barn en annan och vi som gäster fick en egen skål.

När vi ätit upp tog vi gruppbilder med familjen och sen var det dags att säga hej då. Det blev många kramar med Mariama och handskakningar med alla andra. När vi hoppat in i bilen så hoppade Mariama och flera andra barn upp på flaken på de två bilarna och åkte med oss flera kilometer in till byn där skolan låg. Bilderna av Mariama och hennes kompisar som står på vårt flak lever kvar i våra minnen.”