Musa från Uganda berättar om sin minnesbok

Musa var bara två år gammal när hans föräldrar dog i aids. Genom en minnesbok skriven av hans faster har han nu fått veta mer om sin familjehistoria och äntligen fått se bilder på sina föräldrar.

Musa är 15 år och bor i Uganda. Hans pappa dog med aidsliknande symptom i januari 1993. Sjukdomen och dödsfallet kom som en chock för familjen och för Musas mamma som även hon insjuknade och dog kort därefter med samma symptom.

Sitt öde som föräldralös på grund av aidsepidemin delar han med minst 2 miljoner andra barn bara i Uganda.

Efter Musas mammans död tog släktingar med honom till byn där hans mamma var född och han fick stanna där och växte upp hos sin mormor. Hans mormor var änka och hade tagit hand om flera av Musas kusiner som också blivit föräldralösa. Allt som allt var de 10 personer som bodde i det lilla huset.

”När min mormor dog 1999 blev jag tvungen att flytta igen. Den här gången till min faster” berättar Musa.

Trots sin svåra barndom ser Musa positivt på framtiden. Han har testat sig och vet nu att han själv inte är HIV-smittad. Nu har han precis klarat ett viktigt prov i skolan som innebär att han kan flytta upp en klass. Så småningom vill han bli doktor. ”Jag vill bli doktor så att jag kan behandla HIV- och aidspatienter. Om vi hade tillräckligt med läkare i landet skulle inte människor behöva dö utan att ha fått behandling eller diagnos av sjukdomen”, berättar han.

Musa bestämde sig för att bli läkare efter att han läst i sin minnesbok att hans föräldrar dog plötsligt med HIV/aids-liknande symptom, men eftersom de inte sökt läkarhjälp fanns ingen diagnos, och de hade inte fått någon behandling. Minnesboken tillverkades av Musas morbrors fru, Haidija.

Innan han fick boken förstod han inte alls sin familjehistoria, eller varför han tvingades flytta runt bland olika släktingar. Han trodde länge att hans mormor var hans mamma och kallade henne mamma tills några äldre barn berättade att hon inte var det. Men de kunde inte heller svara på vem som var det i så fall.

Hadija berättar att hon bestämde sig för att skriva boken när hon insåg hur förvirrad Musa var. ”Han visste inget om sin familjehistoria. Eftersom jag är Musas morbrors fru visste jag mycket om hans familj”, säger Hadija som Musa bor hos idag.

Hon hade deltagit i en workshop arrangerad av Barnfondens samarbetsorganisation CCF Uganda. Eftersom så många vuxna i byarna bär på HIV så hålls workshops där föräldrar får lära sig hur de kan skriva testamenten och minnesböcker för att bevara kunskap om familjens historia och underlätta för sina barn när de själva inte längre finns där.

Hadija började skriva Musas minnesbok så fort hon genomgått workshopen och hon började även hålla workshops för andra föräldrar i byn och uppmuntra dem att börja skriva minnesböcker åt sina barn. Haidja säger att berättartraditionen är viktig i Uganda, och att det innebär att mycket kunskap går förlorad om föräldragenerationen dör innan barnen är tillräckligt gamla för att ta till sig berättelserna.

Musa håller hårt i sin minnesbok. Han säger att han har läst den många gånger sedan han fick den. Han förstår informationen bättre varje gång han läser den. ”Innan Hadija började samla information och hittade två gamla bilder på mina föräldrar så visste jag inte ens hur de såg ut. Nu vet jag att jag är väldigt lik min pappa”, säger Musa och ler stort.