Blogg

Idag har jag besökt en förskola i byn Dadiya i Rajasthan. I en liten lokal håller runt 20 barn och en lärare till. På väggarna hänger färgglada planscher med alfabetet, olika frukter, blommor och fåglar, på golvet finns olika typer av spel och pussel. Som en förskola hemma i Sverige men med stengolv och bara ett rum. Men ändå en stor framgång och ett stort bevis på att svenska faddrars bidrag används till viktiga saker. Här på förskolan, där de vistas från 8-12 under sommarhalvåret och 9-13 under vinterhalvåret, får barnen ett mål mat varje dag. De får också känna att det finns människor som anser att det är varje barns rätt att få lära sig läsa, skriva och i den här åldern kanske lika viktigt, en chans att leka med sina jämnåriga kamrater.

Barnen är blyga när jag dyker upp, förstås, men efter en stund lättar det och de återgår till sin verksamhet. En av flickorna gör en rolig grimas mot mig. Jag svarar genom att göra samma min. Hon ler. Jag ler. Flera av pojkarna i gruppen har långt hår och örhängen. Inte på grund av religion eller traditionell kultur utan för det blivit mode.  Alltså i stort inte annorlunda än hur det är i Sverige. Dessutom händer det att förnamnen funkar båda på killar och tjejer. Återigen som i Sverige. Lägg till detta att alla – både pojkar och flickor – är relativt nätta och man förstår att ni faddrar ibland undrar om det verkligen är en pojke ni är faddrar till när ni ser ett foto som lika gärna skulle kunna vara fotot av en flicka.

Hälsningar från Fredrik Salomonsson på Barnfonden

Idag har jag fått se hur fadderprojektet Alert arbetar med olika typer av yrkesutbildningar. Utbildningarna är viktiga för att hjälpa de barn och ungdomar som inte pluggar vidare efter grundskolan att få jobb. Två pojkar som jag träffar, Pappulal Gameti och Prakash Chandra Gameti (båda knappt 20 år) berättar stolt att de med fadderprojektets hjälp har tagit körkort och att de nu har möjlighet att arbeta som chaufförer. En bra månad kan de  tjäna upp till 4 000 rupees (ca 500 kronor),  en inte oansenlig summa i området där de bor.

Dagen när de, tillsammans med de andra ungdomarna i gruppen, fick sitt körkort hälsade Rajasthan Traffic Officer på och gratulerade. Han sa att om pojkarna någon gång stöter på problem är det bara att ringa honom. I den uppmaningen fanns en stor portion allvar eftersom pojkarna med stor sannolikhet kommer bli ifrågasatta av poliser och andra i trafiken då det inte är helt vanligt att ungdomar från de traditionella kulturerna i bergen lyckas ta körkort och därefter bli anställda som chaufförer.

Han bad också pojkarna att ta det lugnt när de kör och efter att ha bevittnat trafiken på nära håll ett par dagar förstår jag verkligen det rådet!

Hälsningar från Fredrik Salomonsson på Barnfonden

Idag tisdag har jag träffat personal, föräldrar och barn på Alerts projektkontor. Peter Monisse, personalen vid kontoret och B K Gupta, chef och grundare av Alert, beskriver detaljerat hur arbetet vid Alert går till och de går igenom allting som är kopplat till relationen mellan fadder och fadderbarn. De har mappar för alla 1 300 barn i projektet där de samlar all korrespondens inkl. förfrågningar som faddern gjort och de för logg över alla händelser, dag för dag, månad för månad. Det är inte många anställda på kontoret men de har en mängd arbetsuppgifter som de trots det utför snabbt och effektivt, samtidigt som de har en fantastisk kontroll på allt som sker. Jag är väldigt imponerad trots att detta egentligen inte är några nyheter för mig. Men det är ändå annorlunda att få se det med egna ögon.

På eftermiddagen träffar jag projektkommittén som består av tolv personer från familjer som är delaktiga i fadderprojektet. En person från varje by som ingår i Alert. De berättar om allt som hänt sedan kommittén bildades och de är stolta över att deras barn går i skolan, något de själva aldrig fick göra.  Därefter kommer drygt 40 barn ur ”Child Club” på besök. I varje by finns en Child Club  och det främsta syftet med dessa är att barnen själva ska få diskutera sin tillvaro, peppa kamrater som inte vill gå till skolan samt få möjlighet att delta i olika kulturella aktiviteter. Barnen berättar om sig själva, om sina drömmar och de ställer intresserat frågor om Sverige. Barnen ser ut att må bra och verkar ha tillförsikt, inte minst på grund av att de till skillnad från sina föräldrar faktiskt får gå i skolan, precis som varje barn överallt borde få göra!

På väggarna sitter fotokollage med  bilder från de sju svenska fadderbesök projektet haft sedan 2007. Personalen talar med värme om faddrarna, de kan deras namn utantill  och det märks att besöken betyder mycket för dem. Överhuvudtaget utstrålar alla närvarande en stolthet över att de faktiskt lyckats göra något väldigt bra i ett område som för inte så länge sedan verkade sakna alla framtidsutsikter. Trots det finns det väldigt mycket kvar att göra, och det är alla också medvetna om.

Hälsningar från Fredrik Salomonsson på Barnfonden

Varmt. Och torrt. Men ändå bara i början av sommaren. I juli kryper temperaturen ibland  upp mot 50-graders strecket.  Då tycker till och med indierna själva att det kan vara nog, säger Brinda Sharma, programkoordinator på projektkontoret en bit utanför Udaipur dit jag anlände idag. Igår landade jag i Udaipur, Indien och under flygningen från Delhi såg jag ett landskap utan vatten. En flod som sträckte sig en lång bit var helt torrlagd. Man förstår att förutsättningarna här är annorlunda.

Idag måndag dag har jag förutom Brinda också träffat de andra nio som arbetar på kontoret i Jhadol, drygt 50 kmfrån Udaipur. Här planerar man och följer upp verksamheten i fyra av de sju projekt som ligger i Rajasthan. Vägen dit är smal och vindlande, och i takt med att vi närmar oss Jhadol kommer vi högre upp i Aravalli Hills. På vägen, som i alla fall är asfalterad sedan fyra år tillbaka, möter vi motorcyklar, överfulla bussar med män som är på väg mot Udaipur i jakt påett arbete för dagen, getter, kor och minst tre bröllopsföljen till fots. Det är väldigt lite plats att mötas på men alla kör fort, och skickligt. Kvinnor och barn som rör sig utmed vägen alla klädda i vackra färgglada plagg som verkligen bryter av mot den på många sätt hårda tillvaro de för här uppe i bergen där inkomstmöjligheterna är få och framtidsutsikterna för många dystra.

Dock, på kontoret sjuder det av optimism och vilja till förändring och alla har stenkoll på vad som krävs för långsiktig förändring. De vet hur intrikat väven av fattigdom, dålig hälsa, brist på utbildning och små inkomstmöjligheter är och de förklarar i detalj hur saker och ting hänger ihop. Många män i området arbetar som daglönare i städerna med extremt låga löner och ovisshet om arbetet räcker mer än några dagar ser de ingen framtid bortom nästa dag. Därför ser de heller ingen anledning att inte lägga en stor del av dagens eventuellt intjänade rupees på ett barbesök innan det är dags för hemfärd till byarna i bergen i slutet av dagen, säger kontorets chef, C R Joy. Och utan några som helst besparingar så finns det heller inte mycket trygghet för familjerna. Barnen går kanske i skolan idag, men plötsligt kanske mamman måste söka jobb också och då måste någon vara hemma och passa syskonen.

Likaså är det ibland med små medel man lyckas åstadkomma förändring. Många barn får inte tillräckligt med mat där hemma. Samtidigt är det av olika orsaker ibland svårt att få barnen till skolan. Genom att erbjuda lunch i skolan får barnen ett mål näring näringsrik mat, samtidigt som de lockas till skolan och förhoppninsvis väljer att stanna kvar.

För att kunna förändra saker till det bättre är det en stor fördel om man känner till alla de små detaljer som gör att människor agerar på ett sätt istället för ett annat. I Jhadol finns den här kunskapen om människornas vardag, inte minst eftersom hela arbetet där genomsyras av tanken  om att det är  barnen som ska stå i centrum för verksamheten. Inte bara genom att vara mottagare av hjälp och stöd utan också genom att vara de bästa uttolkarna av sin egen tillvaro. Gör man en plan för fadderprojektets arbete för de kommande 3 åren, då är det en självklarhet att det är barnen själva som i grund och botten står som författare till den planen.

Jag lämnar personalen på kontoret  med en stark känsla av bekräftelse på att det verkligen är människorna på plats som vet vad som skall till för positiv och långsiktig förändring.

Hälsningar från Fredrik Salomonsson på Barnfonden

Imorgon lördag åker jag, Fredrik Salomonsson som jobbar på fadderserviceavdelningen på Barnfonden, till Rajasthan i Indien för att besöka vår verksamhet där. Framför allt ska jag se hur det ser ut i fadderprojektet Alert i närheten av staden Udaipur där drygt 1100 fadderbarn har svenska faddrar.

Det blir min första resa till Indien och jag tycker det ska bli otroligt spännande. Jag ser verkligen fram emot att få träffa personal, föräldrar och barn i området och höra om deras arbete och deras tillvaro.

Rajasthan är Indiens till ytan största delstat. Där bor ca 68 miljoner invånare och den övervägande delen av dem är jordbrukare. Området har en historia som sträcker sig långt tillbaka i tiden; delar av det som idag är Rajasthan utgjorde en del av Induskulturen som blomstrade för drygt 4000 år sedan. Induskulturen var, tillsammans med Mesopotamien och det antika Egypten, en av de första högkulturerna i världen.

I Rajasthan är nästan 90 procent hinduer och en stor del av de återstående 10 procenten är muslimer. Modersmål för de allra flesta är rajasthani men även hindi och engelska har status som officiella språk.

De största hindren för utvecklingen i området är återkommande torka och brist på vatten, en svag resursbas för ekonomisk utveckling samt en utbredd analfabetism, inte minst bland kvinnor. Analfabetismen har dock minskat avsevärt de senaste 20 åren och delstaten har prisats för sitt arbete för högre läskunnighet.

I området kring fadderprojektet Alert i Aravali Hills bor till stor del ursprungsbefolkning. De specifika problem man arbetar mot i området är låg läskunnighet, barnäktenskap, att illegal skogsavverkning påverkar marken och gör det svårare att odla samt en hög grad av utflyttning när människor ger sig av mot de större städerna i jakten på arbete.

Fadderprojekten har genom sitt arbete lyckats minska barnadödligheten i området och man har dessutom lyckats minska antalet barn som hoppar av skolan i förtid kraftigt. Antalet elever per lärare har halverats från 80 till 40. Det sker alltså stora förbättringar men fortfarande finns det otroligt mycket att göra för att skapa en bättre tillvaro och framtid för människorna i området.

Om ni har några frågor om arbetet i Rajasthan så går det bra att ställa dem i kommentarsfältet här i bloggen.

Jag återkommer när jag är på plats i Udaipur.

Hälsningar från Fredrik Salomonsson, handläggare på Barnfonden